Jag har en liten städjävul i mig. Helt klart är det så, jag skäms inte ens över att säga det, jag är mycket medveten om min lilla jävul och för det mesta samspelar vi riktigt fint.
Inte just nu dock, jag var bortrest i helgen och lägenheten fick inte riktigt samma kärlek och omvårdnad i form av städning som den brukar få varje helg. Detta börjar nu märkas. Hundhåren växer längs väggarna, gruset i hallen lika så och jag skulle egentligen vilja städa av lite. Bara lite liksom.
MEN...jag är så himla trött och skulle verkligen behöva bara gå hem och lägga mig. Jag SKA gå hem och lägga mig. Men jag borde städa. Eller?

Min sambo hävdar bestämt att jag städar alldeles för mycket. Enligt honom är nivån i vårt hem nästan sjuklig och han tycker att jag är helt fel ute. I nästa andetag säger han däremot att han tycker om att vi har det så fint hemma när han jämför med hur det ser ut hemma hos hans kompisar.
Hur ska jag tolka det här? Helt enkelt som att han tycker att det är trevligt att jag städar och håller rent hemma så att han slipper? Det måste ju vara det enda rätta?
Hm... Jag kan säkert vara lite nitisk med städningen ibland, men då kanske han kan vara det gällande matlagning, diskning, tvätt? Det går ju inte att komma ifrån, att sköta om hemmet tar tid...